Ett inlägg från en bekymrad mamma, tidigare upplagt på Facebook
Hur mycket sparar kommunen – och vad kostar det när ett barn går sönder?
Vårt barn går idag i årskurs 8. Han är en kille som är så otroligt ödmjuk, som vet vad som är rätt och fel, som står upp för de svaga och som alltid ställer upp att leka med sin lillebror. Han är varm, sprallig och har alltid älskat skolan. Älskat. Men i dag blir han tårögd när han ska dit. Han säger redan nu – två år innan det ens är dags – att han inte vill börja gymnasiet. Från att ha planerat och längtat efter studenten som sina storebröder, har han tappat all framtidstro.
Vad hände? Svaret är enkelt men smärtsamt: kommunen har genom år av felaktiga beslut och bristande ansvar successivt knäckt vårt barn.
Felbeslut på felbeslut.
Redan 2015 fick han diagnosen ADHD. Kort därefter autism. Senare även dyslexi och språkstörning. Vi överlämnade högar av utredningar, utlåtanden och professionella rekommendationer som tydligt visade hans behov av särskilda anpassningar.
Ändå valde kommunen att ignorera dem. Istället flyttades vårt barn mellan skolor och klasser som aldrig kunde möta hans behov. I en av skolorna gick ett helt år nästan helt förlorat – där undervisning ersattes av att spela kort och sitta i korridorerna. Ett år raderat ur hans barndom.
Till slut fick han plats i språkklass. För första gången såg vi honom blomstra: han lärde sig läsa, utvecklade sitt intresse för historia, trivdes och mådde bra. Han älskade skolan igen.
Men kommunen valde att lägga ner språkklassen. Trots våra protester. Trots löften om att hans betyg inte skulle påverkas. Trots försäkringar om att han ”behövde minst stöd”.
Resultatet blev katastrofalt. På bara ett år gick han från godkända till underkända betyg. Hans favoritämne historia är nu ett av dem. Han hamnade till slut heltid i en liten studio, men även det är uppenbart otillräckligt. Och framför allt – han har tappat gnistan, viljan, tron på sig själv och på framtiden.
En pojke som älskade skolan – nu nedbruten
Under sommaren fick vi tillbaka vårt glada, busiga barn. Han skrattade, var fri från ångest och full av liv. Men redan efter första skoldagen på höstterminen kom han hem gråtandes, ångestfylld och nedbruten. Hans kroppshållning och blick vittnar om en pojke som inte längre orkar. Skillnaden mellan hemma och skolan är enorm – och hjärtskärande.
Och det mest provocerande? Kommunen har hela tiden vetat om hans behov. De har haft utredningar, diagnoser och rekommendationer på sitt bord i flera år. Ändå har de gång på gång fattat beslut som bara förvärrat situationen.
Skollagen är tydlig – men följs inte
Enligt Skollagen (2010:800) har alla elever rätt till en likvärdig utbildning och det stöd de behöver för att utvecklas så långt som möjligt.
• 1 kap. 4 §: ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig …”
• 3 kap. 3 §: ”Elever som till följd av funktionsnedsättning … ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.”
I vårt barns fall har kommunen gjort raka motsatsen: tagit bort fungerande stöd, placerat honom i fel miljö och brutit ner hans skolglädje.
Hur kan detta få ske?
Vårt barns barndom är inget experiment. Han är inte en bricka i ett system som kan flyttas runt för att passa kommunens budget eller organisation. Han är en människa med känslor, behov och rättigheter.
Hur kan det få gå till så här? Hur kan en pojke som älskade skolan förvandlas till någon som gråter av ångest inför varje skoldag – redan i årskurs 8? Hur kan han redan nu säga att han inte vill börja gymnasiet, två år innan det ens är dags?
Nu krävs handling
Det är hög tid att kommuner tar ansvar. Det får inte vara möjligt att avveckla fungerande skolformer utan att erbjuda ett likvärdigt alternativ. Det får inte vara möjligt att offra barns skolgång och psykiska hälsa på organisationens altare.
Jag skriver detta för att vårt barn inte kan. Och för att det inte bara handlar om ett barn – det handlar om många barn i Sverige idag.
/Teresa Fröling, en orolig förälder
Läs tidigare inlägg om detta: